Seneca och folkpartiet

Non vitae, sed scholae discimus, kritiserade Seneca: Vi lär oss inte för livet, utan för skolan. Det tyckte han var rätt korkat.

Matilda Wiklund har i sin avhandling "Kunskapens fanbärare" analyserat hur DN bygger upp en systematisk beskrivning av skolan som offer för medveten socialdemokratisk förstörelselusta, med normlöshet, disciplinbrist och allmänt förfall som främsta kännetecken. Samtidigt har DN konstruerat lärarna som tappra kämpar för kunskapsförmedling och fasta normer. Man formligen kan se hur Spartas lärarkår under ledning av Leonidas Björklund håller stånd mot en övermakt av socialdemokrater och skolverkets flum-apostlar.
Men denna konstruktion haltar betänkligt. Som redan "Kunskapens fanbärare" visar är det faktiskt Björklund och hans falang som är övermakten, som ingalunda står med ryggen mot väggen. Tvärtom var det socialdemokraterna som försökte sig på en rokad av typen "den bästa högerpolitiken som kan fås i vänstertappning" - dvs. de försökte och försöker att erbjuda alliansens skolpolitik "med ett socialt ansikte", medan moderaterna stilas om till "det nya arbetarpartiet".
Just nu verkar disciplin- och pluggskolan på frammarsch. Ett av de intressantaste utspelen står fp i Stockholm för: polishämtning av skolkande elever. Det är väl meningen att de skall förberedas för ett ett liv under polisens vakande öga. Bra att de lär sig redan i grundskolan att staten tar i med hårdhandskarna om de inte ligger lågt. Där ser man - Seneca hade fel. De lär sig visst för livet!