Myten om Den Kungliga Svenska Avundsjukan är rätt gammal. Erikskrönikan talar om avundsjukan som typiskt svenskt, Johannes Magnus gör det också. Gustav Sundbärg, som beskriver det svenska folklynnet 1911, tar upp den gamla tråden igen.
Varför är det så?
En del av förklaringen ligger nog i den katolska läran om dödssynderna: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede, likgiltighet. Olyckor beskrevs som Guds vrede över folkets synder.
Dessutom finns ett klassperspektiv i berättelsen om den avundsjukan: underklassen är alltid primitiv och hemfallen åt allsköns laster och synder. Bland annat ogillar den att överklassen har mer av livets goda. Därför måste överklassen ta sitt ansvar och bekämpa denna "sjuka" genom att fostra folket till att finna sig i sitt gudagivna öde.
Dessa berättelser har funnits i de flesta länder, det är inget särskilt svenskt med den.
Men varför återanvänds myten igen?
En amatörfilosofisk gissning är att man dels försöker framställa avundsjuka ("jag vill också ha") som missunnsamhet ("jag vill att du inte heller har"), men framför allt att man försöker kväva allt tal om rättvisa, jämlikhet och systerskap som ren och skär avundsjuka.
Finns ett bättre sätt att sätta munkavle på den som undrar varför vissa tjänar någon miljon per månad än att säga "du är bara avundsjuk?".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar