barn utan stöd

Skolverket konstaterar allvarliga brister när det gäller stöd till elever med särskilda behov. 40% av eleverna får någon gång under sin skoltid särskilt stöd - det vore intressant att undersöka varför.

Skolverket visar att 20% av de elever som behöver stöd inte får något stöd. Men de som får stöd har inte alltid anledning att vara glada: Att en elev får särskilt stöd är inte en garanti för att man kommer till rätta med elevens studiesvårigheter, skriver skolverket.

Det verkar inte vara så viktigt vilka problem som finns: De åtgärder som sätts in tycks dessutom mer bestämmas av vilka resurser skolan har än av pedagogiska bedömningar och elevens behov.Finns en speciallärare så får eleven specialundervisning, finns en svensklärare över får eleven stöd i svenska, och om slöjdläraren behöver extratimmar ...

Och när man undersöker är slutsatsen redan klar: eleven har problem. Individen i centrum, som det heter på neoliberalt school-speak. Skolverket skriver att skolorna ofta söker ... problemet hos den enskilda eleven utan att utreda och analysera elevens hela skol- och studiesituation. Det gäller speciellt elever som kan upplevas som störande eller utagerande. Då handlar det vanligtvis inte om för lite stöd utan om fel sorts stöd. Stödet går ofta ut på att komma tillrätta med det störande beteendet utan att utreda orsakerna. Tiden för att arbeta med elevens beteende tas ofta från annan undervisning.

Det handlar alltså inte om att bearbeta problemets orsaker, utan att få problemet att försvinna. Det påminner starkt om Göteborgs kommuns försök att komma tillrätta med uteliggarna som sov på parkbänkarna. Man tog helt sonika bort parkbänkar. Inga fler uteliggare på parkbänkar ...

Stödet ges också allt oftare i grupper. Nejdå, det är inte fråga om specialklasser, obs-klasser osv. Det ser bara ut så. Effekten blir densamma - eleverna pekas ut, och det leder till att elevens självbild och därmed motivation och lärande påverkas negativt.

Själva utredningen är alltså sned - man "vet" i förväg att eleven har individuella problem som inte har med hemmet eller skolan att göra - och åtgärdsprogrammet är också sned - det är skolans tillgångar, inte elevens problem som bestämmer åtgärden. Då är det föga förvånande att Studier visar att också att de insatser som genomförs sällan följs upp och analyseras. Följden blir att åtgärderna upprepas och eleven får "mer av samma" insats.

Eftersom man redan från början glömmer bort att problemen kan ligga i hemmiljön är det kanske inte så förvånande att färdighetsträning och hemuppgifter är vanliga åtgärder för elever i behov av särskilt stöd. Det kan alltså leda till att elever som inte har något stöd hemifrån uppmanas att plugga lite extra hemma.

Och avslutningsvis konstaterar skolverket i förbigående att föräldrar med högre utbildning lyckas bättre: de har större möjlighet att utöva inflytande och se till att deras barn får tillgång till rätt sorts stöd. De har också bättre förutsättningar att stödja sitt barn i skolarbetet.

Utgränsning, utgallring, och förutsebart misslyckande i skolan har alltså många ansikten: de sker inte bara när Björklunds gäng beslutar om segregerande skolor med tidig bedömning och sortering.