oljepriser och sånt

Ekot pratar om en exotisk indisk taxistrejk mot högre bensinpriser. Avslutningen är tänkvärd:

Det finns positiva effekter av strejken. Istället för avgaser känns luften idag ren och utan infernaliskt tutande bilar kan man tydligt höra fåglarna.

Tja, det vore väl något för Sverige också?

Istället har vi en regering som främst undrar vad man kan tjäna på miljön. Och som arbetar för att bilismen även i framtiden skall vara det viktigaste sättet att ta sig från punkt A till punkt B. Utom när de ligger 30 mil från varandra: då skall det vara flyg.

Miljöminister Carlgren meddelade ju häromdagen att höga bensinpriser inte finns i hans sinnevärld. Nu meddelar BBC och Ekot att oljepriset just steg från 129 till 139 dollar.

• Ekot meddelar i bästa Carlgren-stil att detta inte är bra för konsumtionen, jobben, individerna.
• BBC meddelar att det framför allt beror på att Kina, mellanöstern och latinamerika köper mer olja - och att de kommer att fortsätta med det. Analytikerfirman Morgan Stanley menar att man bör räkna med ett oljepris på 150 $ i juli.

Vi kan välja.

Vi kan kräva alla människors rätt att köra bil.
USA kan ju anfalla Iran också - Israel meddelar idag att man planerar att göra det med USAs stöd. Förevändning den här gången: Iran experimenterar med kärnkraft. Recycling av en klassiker: Weapons of mass destruction, once again.
Sverige kan ju - som EU - använda fattiga länders jordbruksmark för att producera etanol.

Vi kan också tänka framåt.
Vad händer efter oljan?
Är ”svält för etanol” en framtidssatsning? Vad händer i så fall när kineserna köper etanolen?
Är individuell bilism det enda tänkbara transportsättet?
Eller, för att översätta det till nyliberalt newspeak: vilken avkastning ger miljösatsningar, vilka förluster ger Carlgrens privata sinnevärld?

Äsch, vi kan alltid använda motorvägar till något annat. Inlines-banor, t ex. Eller lägga räls på dem. Eller sälja dem till högstbjudande.

I värsta fall gör vi en Federley: gå i konkurs och låta skattebetalarna stå för betalningen.

(nyliberala Timbro-vännen och centerpartisten Fredrik Federley startade en salladsbar, betalade varken skatter eller räkningarna och gick i konkurs - efter 3 månader. Den offentliga sektorn får betala hans skulder)